Projekt Provokation

Det här är Tove. Hon är min barndomsvän.
Vi har känt varandra sedan vi föddes.
När vi var små så bodde jag i ett missionshus på landet. Vilket var ganska idiotiskt egentligen för varken mamma eller pappa är husfixare, kan knappt hålla i en hammare.
På andra sidan staketet till vår trädgård låg en hästhage, som tillhörde min faster, och i andra änden av hagen så låg Toves familjs hus.
Tove har tre syskon, och dom och jag och min storasyster Rebecka brukade alltid, alltid leka.
Och om jag skulle säga en vuxen som jag hade mest kontakt med när jag var liten förutom mina egna föräldrar så skulle det vara Toves. Dom är liksom Tove helt fantastiska.

När vi var små var det alltså deras familj och min familj som var nästan hela min värld. Jag tror nästan inte att det fanns något som Tove inte visste om mig och tvärtom. Vi delade verkligen liv.

Idag så går Tove på ett hästgymnasium i Vreta. Nu när jag tänker efter så vet jag i och för sig inte ens om Vreta är en stad eller om det är gymnasiets namn.
Långt borta någonstans dit man inte riktigt kan åka och hälsa på ligger det i alla fall.
Hon rider en massa och är jätteduktig på det. Ni vet sådär duktig så att en sån som jag inte riktigt kan se förstå för att man nog måste vara mer insatt för att kunna se nyansen i hur duktig hon faktiskt är. Det säger pappa i alla fall, för han är också en rid-människa.
Visst är det konstigt med andra människors liv? Det är så svårt att förstå när det känns så långt borta från ens eget.
Och det är ju såklart extra konstigt när man en gång har känt någon så bra och man plötsligt känner sig som en främling.

Det är ganska sorgligt.
Men det är också fint att märka att trots att man på sitt sätt inte känner en person på samma sätt längre och aldrig umgås är det möjligt att känna en enorm ömhet bara man ser en persons ansikte.
Och ibland undrar jag nästan om det känns lättare att riktigt älska någon när man inte är så nära inpå. Eller i alla fall förstå det.

Det känns sorgligt, men fint och uppfriskande.

/Miriam

Man får höra en hel del fina historier från människor man inte känner som man aldrig skulle ha någon aning om annars. Det är fint.
Här berättar en man vid namn Niclas om sina förälrar och sin uppväxt lite grann:

"Mina föräldrar träffades på Vårdinge folkskola utanför Södertälje. Mamma var 17 år och pappa 18. De läste till barnsköterska respektive metallslöjd.

Efter vårdinge så kunde pappa gå polisskolan och han är fortfarande polis 43 år senare. Mamma var hemma med oss när vi var små så vi gick väligt lite på dagis, vilket jag tycker var synd. Jag har en yngre syster och bror.
Mamma och pappa var osäkra föräldrar, de gjorde så gott de kunde. Fast de fattade nog inte varför de skaffade barn egentligen, det förväntades att man gjorde det. Det var lite skämmit för mamma blev gravid med mig innan de hade gift sig, det gick inte an eftersom hennes föräldrar ansågs sig vara lite finare än andra.
När jag blev lite större så märkte jag att jag blev osäker med pappa runt mig. Han hade svårt att visa kärlek, han var en osäker pappa.
Han gav mig blickar ofta när han tyckte att jag hade gjort nåt fel. Det var otroligt förvirrande för mig som barn.
För att få uppmärksamhet så var jag rolig, jag var klassens clown, omtyckt av mina kamrater och lärare. Men jag hade dåligt självförtroende. Var inte så bra på att ragga tjejer, hehe.
Mamma och pappa gjorde så gott de kunde. Men de kunde lagt ner mycket mer tid på oss barn. När man är ett barn så ser man tiden som mamma och pappa spenderar med oss som kärlek...
Vi hade inte gott ställt men inte heller dåligt, vi klarade oss bra på pappas lön i flera år sen började även mamma jobba.
Mamma drog ett tungt lass på hemmafronten. Pappa var bara en "spoling" när jag föddes :) Så han lät mamma ta det mesta hemma. Hon fann sig i det, för hon var van vid det hemifrån.
I det stora hela så hade jag en bra uppväxt.
Jag blev nyfiken, självgående och kritiskt granskade.
Jag ångrar ingenting i mitt liv men jag är heller inte stolt över allt..."

 

/Miriam

 

För er som undrar så har jag självklart frågat om jag fick lägga in det här på bloggen och skulle aldrig ha gjort det utan att hans samtycke.

Jag har alltid varit sjukt rädd för allting. Det är nog mammas fel.
Hon har alltid varit hysterisk med oss när vi var små, så fort man såg en fyllegubbe eller vad som helst.
Inte konstigt att jag fortfarande idag blir rädd.
Förutsatt att dom inte pratar med mig eller att jag har vänner med mig så är jag typ helt lugn.
Men om det är något som får mig att bli skitskraj är det när man sitter ensam på tunnelbanan och fyllegubbar ska komma och prata med en. Jag kan inte ge en enda bra förklaring till varför, för jag tycker inte att man ska bli rädd. Dom är människor som alla andra, men jag kan inte låta bli.
Det är inte så konstigt att jag blir rädd när en fyllegubbe ska ta och klänga. Men det finns ju många som bara ska prata. Då har jag ingen rätt att bli rädd, det är taskigt av mig rent av.

P.S. Idag hade vi rekordfå läsare på 30 dagar. 7 stycken haha.

/Miriam

Det bästa som finns är familjehäng.
När två familjer hänger tillsammans.
Idag hänger vi och våra familjer tillsammans. Det är jävligt fint!
Senare ska vi gå ut och dansa med resten av stockholm (fast inte mamma gånger två och pappa gånger två, öhh).
Det är jobbigt och kul på en gång när man loggar in på facebook och ser att hur många som helst av ens vänner har attendat och man får hybris och tänker att skit nu måste jag vara fin.
Fast alltså så skulle vi ju såklart aldrig tänka, för vi BRYR OSS INTE ALLLLLLLLLS!

/Miriam och Sara

Att kalla sig feminist behöver inte betyda att man inte bryr sig om något annat än jämställdhet, det behöver inte betyda att det är det viktigaste på något sätt.
Även om det för t.ex mig är en fråga som jag brinner för mer än vissa andra så måste det inte vara så bara för att man är feminist, och även om det är så betyder inte det att man inte kan se alla andra viktiga frågor. Även om jag kanske kan se att mord är ett allvarligare brott än våldtäkt så kan jag känna starkare för våldtäktsfrågan, den kan ligga mig varmare om hjärtat.
Och hur kommer det sig att det är så vanligt att när just feminism kommer på tal ska man prata om rangordningar och att det är ju inte det som är viktigast därför ska vi hålla käften om det?
Sen det här han har skrivit om "den politiska aktiviteten från vänsterhållet.." förstår jag nog inte riktigt.
Vadå, man måste inte vara vänster för att vara feminist?! Man måste ingenting för att vara feminist, förutom att se ojämställdhet i samhället och sedan vara emot det.

/Miriam

Ni vet när man finner en person vara av.. intresse, liksom, hur blir ni då?

Jag kollar på facebook och tittar på alla taggade bilder av den personen. Sen läser jag vad folk har skrivit på den personens wall.
Det är den delen som fortfarande är bra och gullig.

Men sen brukar jag också ibland bli lite äcklad av mig själv, inte alltid, men ibland.
Jag blir äcklad över mitt utseende, över hur jag pratar och det mesta som har med mig att göra.
Sen så skäms jag och vill inte träffa den personen, för att den inte ska märka det som är fult och dåligt och konstigt.

Jag blir så arg och ledsen över det. Alla har väl haft komplex och dåligt självförtroende under någon period, men för mig så har det där ju gått över. Jag lovar! Jag har jobbat svinigt mycket med det och det har fan i mig hjälpt. Jag har övervunnit det där för nu är jag inte en sån som tycker att allt med mig själv är dåligt längre. Inte egentligen!
Därför blir jag arg när det kommer tillbaka en såndär 14-15 års kris plötsligt. För det är inte rättvist.
Och då blir jag sådär så att jag undrar om hela jag är en lögn. Om allt jag har byggt upp, hela mig, inte är på riktigt.

Det hjälper i alla fall lite att säga att det är samhällets fel. Och inte mitt. Inte mitt alls!

/Miriam

En kille skrev på lajv: Någon söt oskuld i fjortonårsåldern?

Jag: HAHA! Varför oskuld? Liten penis?

Han: Trång, orörd/oanvänd fitta.

Kan någon förklara för mig varför det ska vara så fint att ta någon liten tjejs oskuld? Är det upphättsande? Handlar det om ära?

/Sara

Uh det värsta med facebook, no doubt, är när folk man inte vill ska adda en, addar en.
Nu pratar jag då såklart inte om att jag blir irriterad på såna som addar hej vilt omkring sig trots att dom kanske bara träffat en, en enda gång eller nån från skolan man aldrig pratat om.
Det har jag inga problem med, det är inte så att det är viktigt att bara mina allra närmsta vänner ser min profil
MEN när FEL person addar en blir det jävlajobbigt.
Och då tänker jag typ släktingar, vänner till ens föräldrar o.s.v...
Jag vet inte hur det är med er, men på min profil syns grejer jag inte vill att vissa ska se. Det är inget superhemskt egentigen, men näää, massa bilder där det råkar synas saker som.. nivet, och sen ska man behöva nojja om någon skriver på ens "wall" något meddelande där det typ innehåller ord som kröka, röka, pöka och sånt.
Fyfan det är jobbigt. Sen är det jobbigt när man inte vill neka någon ens vänskap för tänk om den märker det och det verkar ju konstigt. Sen är det jobbigt när man börjar nojja för man känner sig lite löjlig när man är så nojjig (t.ex. när man skriver ett helt inlägg på bloggen om vad man ska göra när en släkting addar en på facebook).

/Miriam

Ser jag ut som en man? Jag tror nog att dom på communityt inte har så bra omdöme, har man kort hår är man kille helt enkelt.

Vi har blivit män på internet.
Bilden till vänster är Sara, eller vad säger jag... Olle. Fina, fina Olle!
Bilden till höger är mig och min nya identitet heter Sebastian och är en 26 årig bög.
Det är hemskt att se vilka reaktioner Sebastian får. Jag vill gråta.
Sebastian är en fin och snäll människa som söker kärlek på internet och får en jävla massa skit.
Sebastian är min dröm-man, borde vara alla flickors våta dröm, alla pojkars hårda dröm.
Snäll och har en fin hatt, det är så han är.

Så varför vill folk spy på Sebastian?
Jag vill spy på dom, jag vill läxa upp dom, jag skulle göra det om dom inte blockade mig direkt BARA för att jag är bög.

/Miriam

Jag och Amanda pratade om det där med vänskap.
Om man är tjej så anses det inte riktigt lika mycket värt att bara ha tjejkompisar. Då är man lite tråkig?
Detta leder tlll att många tjejer värderar killkompisar mer än många av sina tjejkompisar. För man vet att det ser lite bra ut att inte bara vara ett stort tjejgäng. För det är ju på något sätt lite töntigt?

Men det blir ju helt fel och konstigt, betyder inte det att vänskap också blir till något sexuellt? Jag tror att många tjejer (även jag känner ju såklart igen känslan) på sitt sätt är lite extra rädda om sina killkompisar (sepciellt om dom är snygga och coola) och månar mer om de relationerna än relationerna med sina tjejkompisar.

Precis som att många tjejer kan vara extra måna om att ifall man träffar någon, ny behålla kontakten och försöka mer till att utveckla det till en vänskap om det är en kille än en tjej.

Det tror jag är himla farligt. Vad tror ni? Att det är naturligt att allt måste vara sexuellt eller som jag att man måste låta vänskapen få vara något annat?
Och är det likadant bland killar? Känner killar också att det anses lite töntigt att vara ett stort killgäng som det känns om man är tjej och är med ett stort tjejgäng?
Ni vet när man är många tjejer på tunnelbanan som skrattar lite och pratar och man ibland kan komma på  sig själv med att skämmas lite?
Man kan fråga sig varför det skulle spela någon roll vilket kön en vän har. Men uppenbarligen spelar det en enorm roll idag, bland ganska många.

/Miriam

När jag är hungrig drömmer jag alltid om mat.
Nu efter skolan så somnade jag jättehungrig och då drömde jag att jag låg och sov i en crouqe monsieur, men sen kom jag på att det var löjligt, för en crouqe madam är nog bättre att sova i. Då kan man ha ägg-gulan som huvudkudde (fast om man råkar spräcka den kan man kanske drunkna?).
Sen drömde jag om en kille som jag var kär i förut och av någon anledning klädde jag av mig kläderna fast vi stod mitt i stan bland massa folk och sen så sa jag att han var feg för att han inte vågade ta av sig kläderna.
Nu ska jag öva på dansen till elvis och sen ska jag gå på fredagsbio och mysa med die welle.

Om det är något som jag är sjukt trött på att få höra så är det saker som
"Fyfan, du tror att du har rätt i allt hela tiden"
Det är verkligen det dels mest löjeväckande och mest ologiska man kan säga. Sen är det något som är väldigt elakt eftersom det får en att känna sig väldigt liten.

ALLA människor tror att dom har rätt, annars tror dom det ju inte.
Att gå runt och säga saker fast sen säga "ja, nu tror jag ju i och för sig att mina åsikter är fel" gör inte jag men ingen annan heller.
Och om det syftar på att jag inte skulle kunna ändra åsikter så stämmer det inte ett jävla piss. Flera, flera personer har lyckats få mig att ändra åsikter om flera, flera saker. Och kan du inte få mig att ändra åsikt är det helt enkelt för att du har för dåliga argument eller att jag tycker att argumenten för mina åsikter är övervägande dina argument.

Så därför tycker jag att det är en otroligt löjlig sak att kasta ur sig.
Men sedan så är det också taskigt, för det får en verkligen att känna sig liten och sen så är det konstigt att ge någon dåligt samvete för att den står upp för sina åsikter, oavsett vad man tycker om åsikterna.
För jag tror alltid att det är sunt att brinna för något, och om jag mår bra av att diskutera och säga vad jag tycker eller om någon mår bra för att den har hittat sin mening med livet i eurytmi eller vad som helst annat så är det otroligt lätt att stampa på det och få personen att känna sig skitig.
Och att det sen förmodligen kommer ur att man själv mår dåligt och är avundsjuk bryr jag mig inte om.
Man kan fan inte gå runt och bete sig som ett svin på grund av att man mår dåligt.

Fan vad jag är trött på att folk tror sig ha en rätt att stampa på folk som brinner för något eller som bara har något som är bra.

/Miriam

Jan Björklund och folkpartiet, tyckte "bort med snällismen", i skolorna.
Här har vi väl ett tvättäkta exempel på elakhet i skolor.

Ett fåtal eurytmilärar-studenter kommer för att redovisa arbeten dom har gjort, inför vår klass.
Lärarstudent nr 1 redovisar. Några elever fnissar lite.
Lärarstudent nr 2 redovisar. Många elever hånskrattar mycket, och slutar inte föräns lärarstudent nr 2 börjar gråta.

Detta hände idag på dagens eurytmilektion. Jag förväntar mig mer av folk i min ålder. Jag förväntar mig att dom i min klass ska ha vett att behandla alla som människor. Jag förväntar mig faktiskt att dom inte vid sjutton års ålder ska älska att trampa på folk som brinner för något (eller ÅTMINSTONE vara smarta nog att vara diskreta om det).

Men å andra sidan, vad trevligt vi har det när vi inte är snälla.

/Miriam

P.S. Jag vet i och för sig att du inte menade att säga bort med snällismen till eleverna, för givetvis ska vi fortsätta vara snälla.
Du menade att lärarna ska sluta vara snälla?

Alltså detta ställe kamrat. En guldgruva om du vill hitta såna här människor.

/Miriam

Siri har skrivit ett inlägg som relaterar till mitt förra inlägg (som står här under).
Läs det!!!
Precis som hon menar (så som jag uppfattar det?) så har den fria sexualiteten blivit till ytterligare en press (framför allt) för kvinnor/tjejer som får jobba mer för sin orgasm. vilket inte denna sexa-runt-tradition ger rum för som hon säger. Kvinnors och mäns sexualitet är ju olika på många sätt, så är det bara.
Även om jag står fast vid min tro att den är lika mycket existerande.

Men jaja, läs hennes inlägg istället, för det är bra!

Och angående Erikas kommentar så vill jag bara säga att jag inte säger att man inte ska ha sex, jag skrev i inlägget tydligt och klart att jag inte tycker att det är fel att knulla runt om man uppriktigt gör det för att man vill ha sex. Jag skrev om min teori om varför man vill ha sex, om det är av rätt anledning.
Nu vet inte jag hur gammal du är och hur det skiljer sig i olika åldersgrupper (för det kan jag tänka mig att det gör), men för mig känns det uppriktigt som att det är väldigt mycket ett bekräftelsesökande.
Det känns som att det har tagit över ganska mycket.
Sen det här att hångla runt mycket. Jag måste bara fråga, ger det verkligen någon fysisk tillfredställelse?
Att hångla med någon man är kär i eller är intresserad av eller så kan vara en annan sak, men att hångla med den söta killen på dansgolvet, handlar inte det i slutändan bara och endast om bekräftelse?
Kanske en läskig tanke, men fundera igenom det.
Och att säga att bara för att man hånglar med många ofta så är inte hångel mer betydelselöst håller jag bara inte med om. För mig betydde ett hångel jävlig, jävligt mycket mer dom första gångerna (nu pratar jag alltså om såna här engångsgrejer helt utan känslor) än det gör efter min korta period då jag tyckte att det kunde vara en mysig del av en utekväll, nu är det verkligen inte lika betydelsefullt. Kanske delvis för att man jämför.
Sex är en annan sak i den bemärkelsen, men det som jag ville belysa i mitt inlägg var att jag tror att riktigt många far illa på grund av det här med bekräftelsesökandet. Att man helt enkelt inte är bra på att vara snäll mot sig själv som Tove skrev.
Men att man inte skulle få ha sex är självklart inte min uppfattning.

/Miriam