en liten berättelse.
Här berättar en man vid namn Niclas om sina förälrar och sin uppväxt lite grann:
"Mina föräldrar träffades på Vårdinge folkskola utanför Södertälje. Mamma var 17 år och pappa 18. De läste till barnsköterska respektive metallslöjd.
Efter vårdinge så kunde pappa gå polisskolan och han är fortfarande polis 43 år senare. Mamma var hemma med oss när vi var små så vi gick väligt lite på dagis, vilket jag tycker var synd. Jag har en yngre syster och bror.
Mamma och pappa var osäkra föräldrar, de gjorde så gott de kunde. Fast de fattade nog inte varför de skaffade barn egentligen, det förväntades att man gjorde det. Det var lite skämmit för mamma blev gravid med mig innan de hade gift sig, det gick inte an eftersom hennes föräldrar ansågs sig vara lite finare än andra.
När jag blev lite större så märkte jag att jag blev osäker med pappa runt mig. Han hade svårt att visa kärlek, han var en osäker pappa.
Han gav mig blickar ofta när han tyckte att jag hade gjort nåt fel. Det var otroligt förvirrande för mig som barn.
För att få uppmärksamhet så var jag rolig, jag var klassens clown, omtyckt av mina kamrater och lärare. Men jag hade dåligt självförtroende. Var inte så bra på att ragga tjejer, hehe.
Mamma och pappa gjorde så gott de kunde. Men de kunde lagt ner mycket mer tid på oss barn. När man är ett barn så ser man tiden som mamma och pappa spenderar med oss som kärlek...
Vi hade inte gott ställt men inte heller dåligt, vi klarade oss bra på pappas lön i flera år sen började även mamma jobba.
Mamma drog ett tungt lass på hemmafronten. Pappa var bara en "spoling" när jag föddes :) Så han lät mamma ta det mesta hemma. Hon fann sig i det, för hon var van vid det hemifrån.
I det stora hela så hade jag en bra uppväxt.
Jag blev nyfiken, självgående och kritiskt granskade.
Jag ångrar ingenting i mitt liv men jag är heller inte stolt över allt..."
/Miriam
För er som undrar så har jag självklart frågat om jag fick lägga in det här på bloggen och skulle aldrig ha gjort det utan att hans samtycke.
