Projekt Provokation

kollade även in på kissies blogg för första gången och tappade hoppet för mänskligheten en liten stund.

Att nästan hela tiden oroa sig över någon av alla de tusentals man tycker om som mår dåligt. Och varje sekund man känner att man faktiskt finns där och hjälper till så går man nästan sönder för sin egen skull för att man egentligen bara vill vara själv med den där varma, lena kroppen som man har lärt sig att tycka om mer än något annat.

Och hur kan man vara så egoistisk så att man bara vill bli kramad och pussad på när någon man älskar nästan håller på å dö. och hur kan man ibland (lite för ofta) komma till en punkt då man SKITER I DÖENDE MÄNNISKOR HIT OCH DIT FÖR JAG VILL BARA PUSSAS OCH KRAMAS MED VARMA KROPPEN.

Det är nästan lite sjukt att tillome nån som jag, som e så jäkla snäll och empatisk, inte ens riktigt orkar bry mig så mycket om nån annan än mig själv nu. Då har det fan i mig gått långt va!?

/Miriam