Projekt Provokation

Det här är Tove. Hon är min barndomsvän.
Vi har känt varandra sedan vi föddes.
När vi var små så bodde jag i ett missionshus på landet. Vilket var ganska idiotiskt egentligen för varken mamma eller pappa är husfixare, kan knappt hålla i en hammare.
På andra sidan staketet till vår trädgård låg en hästhage, som tillhörde min faster, och i andra änden av hagen så låg Toves familjs hus.
Tove har tre syskon, och dom och jag och min storasyster Rebecka brukade alltid, alltid leka.
Och om jag skulle säga en vuxen som jag hade mest kontakt med när jag var liten förutom mina egna föräldrar så skulle det vara Toves. Dom är liksom Tove helt fantastiska.

När vi var små var det alltså deras familj och min familj som var nästan hela min värld. Jag tror nästan inte att det fanns något som Tove inte visste om mig och tvärtom. Vi delade verkligen liv.

Idag så går Tove på ett hästgymnasium i Vreta. Nu när jag tänker efter så vet jag i och för sig inte ens om Vreta är en stad eller om det är gymnasiets namn.
Långt borta någonstans dit man inte riktigt kan åka och hälsa på ligger det i alla fall.
Hon rider en massa och är jätteduktig på det. Ni vet sådär duktig så att en sån som jag inte riktigt kan se förstå för att man nog måste vara mer insatt för att kunna se nyansen i hur duktig hon faktiskt är. Det säger pappa i alla fall, för han är också en rid-människa.
Visst är det konstigt med andra människors liv? Det är så svårt att förstå när det känns så långt borta från ens eget.
Och det är ju såklart extra konstigt när man en gång har känt någon så bra och man plötsligt känner sig som en främling.

Det är ganska sorgligt.
Men det är också fint att märka att trots att man på sitt sätt inte känner en person på samma sätt längre och aldrig umgås är det möjligt att känna en enorm ömhet bara man ser en persons ansikte.
Och ibland undrar jag nästan om det känns lättare att riktigt älska någon när man inte är så nära inpå. Eller i alla fall förstå det.

Det känns sorgligt, men fint och uppfriskande.

/Miriam