värmelängtan
sitter ensam och längtar efter värmen. i alla möjliga aspekter. vill jag ha värme.
/miriam
test
OK. nu ska vi se om någon eller hur många på facebook som fattar detta.
:):D:):X
/Miriam
P.S. fan! borde ha lagt till "med finaste pojkvänneeeen!". i denna värld funkar inte det där med subtilt.
galenskapen
Åhh vad jag behöver galna vänner. För att hjälpa mig att känna mig normal.
Fast jag vet att jag har såna, galna vänner, så får jag ändå inte ihop det. Min normalitet. För ingen tycks vara galen på samma sätt som jag. (Förutom riktiga galningar kanske.) Och fast jag försöker jämföra deras andra galna sidor som inte jag har med mina egna och se att det jämnar ut sig i galenhet i slutändan så kommer jag ändå aldrig fram till det svaret. Att jag inte är mer galen. Och fast jag försöker addera mina galenheter med att jag har haft ett väldigt jobbigt och sorgfyllt år får jag ändå inte fram normaliteten.
Varför måste just jag vara som jag är?
Varför måste min enda tröst så ofta innehålla en tankebild på mig själv helt blåslagen på sjukhus som den vackraste martyr? ("Åhh vad han skulle ångra att han inte följde med mig hem nu om jag blev överfallen på min ensamma väg hem. YES" eller "åhh om dom skulle se mig här gråtandes och blodig skulle dom ha ångrat så att dom inte ville göra det där med mig. YES")
Hur blev det så att det plötsligt var jag som var mest beroende? Av allt. Cigaretter, min pojkvän, mina vänner och tillome den där serien vi gillade tillsammans. "För att mina föräldrar har skilt sig, för att min mamma har haft cancer, för att jag har kanske insett ännu mer vilken hemsk struktur vi lever i, blablabla.........." Hur ska det gå att bortförklara sig när det i grund och botten verkar handla om den där diciplinen som jag har hört talas om. Vad är det och varför tycks aldrig jag närma mig den? Varför kan inte jag låta bli att ta en cigg om jag är lite sugen, varför kan inte jag låta bli att smsa den där personen fast jag vet att jag borde (och att det är totalt rimligt) ge lite space. Alla andra verkar kunna. Åtminstone ibland.
Kanske borde jag också få en diagnos. Kanske var inte den där mannen som sa att Martina i Maken borde få en diagnos (när jag bara "VAA, hon tänker väl som folk gör mest! ....eller?") så himla dum. Han kanske hade rätt. Kanske är det sant. Att jag är totalt galen. Även om jag har blivit ganska duktig på att prata bort det och förklara att egentligen är alla dessa känslor helt, helt rimliga.
Jag skulle bara en kväll vilja kunna slappna av. Ligga i min säng helt ensam, utan att känna mig helt ensam.
/Miriam
P.S. Jag försöker verkligen!
gott nytt år...
Vill bara lyssna på Himlen är oskyldigt blå hela tiden för att få höra dom tröstande orden "Älskling jag vet hur det känns när broar till tryggheten bränns".
År 2010 är all about den meningen för mig. (Eftersom alla mina trygghetsbroar brändes men jag i alla fall numera har en s.k, "Älskling", även om jag egentligen hellre går i graven än att kalla Jonas för älskling offentligt.)
Inget år i mitt liv har inneburit så mycket förändringar för mig.
*Mina föräldrar började året med att skilja sig.
*Jag blev ihop med någon för första gången i mitt liv.
*Jag slutade skolan.
*Jag fick ett jobb.
*Jag bor nästan inte hemma längre.
Ungefär en eller två punkter känns positiva. Jag kanske kan sträcka det till tre. Eftersom det onekligen är positivt att få ett jobb när man nu ändå inte får gå i skolan längre.
Om mitt liv ska fortsätta i den här banan låter detta troligt för nästa år:
*Att jag blir gravid och får panik men bestämmer mig för att behålla det.
*Till följd av det gör jag och Jonas slut då vi inser att vi har så olika värderingar och syn på denna sak.
*När jag slutligen är lämnad ensam med mitt lilla foster och kan uppbåda glädje inför förlossningen får jag missfall.
*Sen blir jag av med jobbet och kommer inte in på någon av utbildningarna jag vill.
*Något oidentifierat bra händer sedan, men kanske inte tillräckligt bra för att väga upp resten av skiten.
Något sådant kan jag kanske förvänta mig. Det låter rimligt.
Men hoppas att ni får ett fint år i alla fall.
Pusshej
/Miriam
