Kille på youtube tycker till om feminister:
Minnena
Alla tittade bara på dom andra. På min snygga bästis mest. Ibland pratade dom med mig. I så fall oftast om hur snygg och charmerande hon var.
Lyssnade på och lagrade varenda positiva ord om mig själv som jag fick höra. Chattade på internet och sa om mig själv att det är förstås väldigt ovanligt att se ut som jag, väga 40 kilo men ändå vara både lång och ha d-kupa. Bara för att få höra att någon ville ha sex med mig. Tanken på att en snopp stod upp för mig var så dödligt smickrande. Trodde ju inte att jag kunde ha den effekten.
Det är så lätt nu i efterhand att se att jag både var smart och snygg redan då. Och jag önskar bara att jag kunde träffa mig själv när jag var 14-15. Vet inte om jag helst vill klå upp mig och säga att "för fan du kanske inte är snyggast i världen men du ser i alla fall rätt bra ut, din bortskämda snorunge" eller om jag bara vill krama mig ödmjukt och säga att "nu känner jag snygg, smart och älskad (inte bara av mamma och pappa) så det är lugnt. Bara å vänta."
/miriam
ett konstverk
http://youtu.be/Qa4kYVzlRAs
Det bästa är att utan kommentarerna hade det inte alls blivit samma sak.
/Miriam
Det bästa är att utan kommentarerna hade det inte alls blivit samma sak.
/Miriam
rumpskor
Läste blondinbellas blogg och kom på mig själv med att tänka
"ett par rumpskor, det kanske vore nåt?!"
Kan ni förstå att d et finns rumpskor? Och kan ni förstå att jag tänkte att det kanske vore något för mig?
Just rumpan är ju typ den kroppsdel jag bryr mig minst om hur den ser ut. Jag har aldrig i hela mitt liv förstått hur man kan vurma för en rumpa. Jonas tex hävdar att han tycker att min rumpa är ovanligt fin. Hur kan man ha en ovanligt fin rumpa? Det är ju självklart att han är förvirrad på grund av sin kärlek till mig och inget annat, men ändå det får mig att ifrågasätta om Jonas är en respektabel person. Kan man respektera någon som tycker att en utbuktande del på kroppen som släpper ut all skit som kroppen inte behöver är sexig?
Känslorna är inte besvarade kan jag lova. Jag har då aldrig tyckt att hans rumpa är något att hurra särskilt över.
Det är vansinnigt, det säger jag bara.
/Miriam
resor jag har gjort.
STÄDER JAG HAR VARIT I MED MIN FAMILJ
/miriam
*wellington och auckland.
(nya zeeland)
julklappsöppning på julafton 2006 med våra släktingar i wellington.
jag badar någonstanstans utanför auckland.
*langkawi.
(malaysia)
min familj på en hängbro.
*bern, nån stad i prato och en stad nära tyskland. *ingen koll*
(schweiz)
jag smygröker i en vindruveodling tillsammans med sara när våra familjer inte ser.
*paris, pau, nice.
(frankrike)
jag i paris tunnelbana nån gång.
rebecka i en jättegammal stad utanför nice.
*köpenhamn
(danmark)
STAD JAG HAR VARIT I MED VÄNNER
*berlin ofc (tyskland)
jag, sara och emma i berlins tunnelbana första gången.
emma och sara i berlin ett halvår senare.
julian och jag på hyrda, sunkiga lägenheten i kreuzbergs balkong.
STÄDER JAG HAR BESÖKT MED MIN SKOLKLASS
*soleggen (norge)
lucas på ett berg.
* barcelona (spanien)
emma och sara vid sagrada familia.
mestadels glada klasskompisar på liten bar.
SENASTE RESA JAG HAR GJORT
* venedig med min mormor (italien)
/miriam
min mobils bilder
1. Jag och julian på SOMMAR
2. Linnea och Sara, troligen på Dovas eller liknande.
3. Julian på halloweenfest.
/Miriam
dom små liven
Jag tycker om att jobba med barn. Jag tycker om "mina" barn väldigt mycket. Dom är så väldigt gulliga och söta. (Och såklart hur jobbiga som helst också ibland.)
Sen så finns ju också dom jobbigare stunderna.
Igår tex, så sa ett barn:
- Fröken, vet du vad? Din hjärna har inte vuxit färdigt. *förundrad*
- Nej, jag vet. Visst är det konstigt?! Hjärnan fortsätter faktiskt växa väldigt länge.
- Men det betyder liksom att du kommer bli ännuuuu smartare. *ännu mer förundrad*
- Jag vet, det går nästan inte att förstå haha.
- Neej, verkligen inte. *förbryllad*
Eller i förrgår:
Först så råkade ett barn slå till ett annat barn med en stjärtlapp fast jag hade sagt att man inte får vifta med dom i ansiktshöjd. Efter en stor gråt och förlåt session kunde slutligen det lätt skadade barnet fortsätt leka men barnet med skuldkänslor strövade runt lite för sig själv och tänkte i ungefär 5 min till han kom fram tills mig och sa
- Du fröken jag har i alla fall lärt mig en viktig läxa. Det är nog bäst att man låtsas-strimlar sina vänner bara i fantasin. *ångerfull men stolt över lärdom*
Sen så finns ju också dom jobbigare stunderna.
Här om dagen så sprang en 8åring bort och då sa jag:
- Vet du vad, du får absolut inte springa bort sådär. Om jag ska se efter fem barn kan ju inte ett barn bara springa iväg.
- MEN JAG ÄR SUUUUR! VILL ÅKA STJÄRLAPP NER I DEN STORA PÖLEN! JAG BRYR MIG INTE OM ATT JAG INTE HAR NÅGRA EXTRAKLÄDER!!!!!
- Fast den här gången kan du inte bestämma det. Jag tror att du förstår varför också. Vad skulle du göra i min situation, om man är ensam fröken och ett barn bara springer ifrån?
- Jag skulle strunta i det dumma barnet! Jag kan ändå överleva i den här lilla snöiglon. Lämna mig!!
- Fast jag kommer inte att strunta i dig bara för att du springer iväg. Jag ska hålla koll på alla hela tiden även om någon gör något dumt eller busigt någon gång.
- Du älskar inte mig - bara pengar. Du är bara med mig för att du får pengar för det!!!!!!!!!
Hur förklarar man för en 8åring att man i och för sig får pengar för att vara med henne och ta hand om henne och att man i och för sig inte skulle göra det om man inte fick pengar för det (i alla fall inte varje dag så många timmar) men att man ändå bryr sig väldigt mycket. I alla fall så mycket som jag tror att det bara är möjligt om man är en fritidsfröken som bara har känt henne i drygt ett halvår. Ja, jag tror nästan inte att någon skulle kunna bry sig och tycka om mer än jag gör i min situation. Men hur förklarar man en sån sak? Hur argumenterar man emot?
Det löjliga är att jag egentligen är säker på att hon och dom andra fattar. För jag är faktiskt väldigt snäll och visar väldigt mycket hur mycket jag verkligen bryr mig.
Vilket ytterligare bara visar på det jag hävdar som verkligen inte någon annan av mina kollegor verkar hävda BARN KAN VARA ELAKA OCH VILJA SÅRA OCH ANVÄNDA EN ONDSKEFULL LIST. Detta är givetvis ingen stor grej, eftersom i princip alla människor har den förmågan. Jag vill bara klargöra att barn inte är ett undantag. Hon vet mycket väl hur mycket tid och omtanke jag lägger ner på henne. Men i kampen om att få åka ner i en väldigt djup pöl och blöta ner hela henne fullständigt trots bristen på extrakläder skyr hon inga medel. Inser hon att hon kan ge mig dåligt samvete över att jag får betalt för vårat umgänge när inte hon får det kommer hon trampa sönder den ömma tån fullständigt om hon har möjlighet att kunna manipulera bort mig och nå sitt eget mål.
Och trots detta så ler jag genuint varenda gång jag ser ungjäveln komma in i fritidsrummet och ropa HEEEEEEEJ JAG ÄR HÄR NUUUUUUUUUUUUUUUUU!!!!!!!!!!!!!!!!!!
/Miriam
värmelängtan
sitter ensam och längtar efter värmen. i alla möjliga aspekter. vill jag ha värme.
/miriam
test
OK. nu ska vi se om någon eller hur många på facebook som fattar detta.
:):D:):X
/Miriam
P.S. fan! borde ha lagt till "med finaste pojkvänneeeen!". i denna värld funkar inte det där med subtilt.
galenskapen
Åhh vad jag behöver galna vänner. För att hjälpa mig att känna mig normal.
Fast jag vet att jag har såna, galna vänner, så får jag ändå inte ihop det. Min normalitet. För ingen tycks vara galen på samma sätt som jag. (Förutom riktiga galningar kanske.) Och fast jag försöker jämföra deras andra galna sidor som inte jag har med mina egna och se att det jämnar ut sig i galenhet i slutändan så kommer jag ändå aldrig fram till det svaret. Att jag inte är mer galen. Och fast jag försöker addera mina galenheter med att jag har haft ett väldigt jobbigt och sorgfyllt år får jag ändå inte fram normaliteten.
Varför måste just jag vara som jag är?
Varför måste min enda tröst så ofta innehålla en tankebild på mig själv helt blåslagen på sjukhus som den vackraste martyr? ("Åhh vad han skulle ångra att han inte följde med mig hem nu om jag blev överfallen på min ensamma väg hem. YES" eller "åhh om dom skulle se mig här gråtandes och blodig skulle dom ha ångrat så att dom inte ville göra det där med mig. YES")
Hur blev det så att det plötsligt var jag som var mest beroende? Av allt. Cigaretter, min pojkvän, mina vänner och tillome den där serien vi gillade tillsammans. "För att mina föräldrar har skilt sig, för att min mamma har haft cancer, för att jag har kanske insett ännu mer vilken hemsk struktur vi lever i, blablabla.........." Hur ska det gå att bortförklara sig när det i grund och botten verkar handla om den där diciplinen som jag har hört talas om. Vad är det och varför tycks aldrig jag närma mig den? Varför kan inte jag låta bli att ta en cigg om jag är lite sugen, varför kan inte jag låta bli att smsa den där personen fast jag vet att jag borde (och att det är totalt rimligt) ge lite space. Alla andra verkar kunna. Åtminstone ibland.
Kanske borde jag också få en diagnos. Kanske var inte den där mannen som sa att Martina i Maken borde få en diagnos (när jag bara "VAA, hon tänker väl som folk gör mest! ....eller?") så himla dum. Han kanske hade rätt. Kanske är det sant. Att jag är totalt galen. Även om jag har blivit ganska duktig på att prata bort det och förklara att egentligen är alla dessa känslor helt, helt rimliga.
Jag skulle bara en kväll vilja kunna slappna av. Ligga i min säng helt ensam, utan att känna mig helt ensam.
/Miriam
P.S. Jag försöker verkligen!
gott nytt år...
Vill bara lyssna på Himlen är oskyldigt blå hela tiden för att få höra dom tröstande orden "Älskling jag vet hur det känns när broar till tryggheten bränns".
År 2010 är all about den meningen för mig. (Eftersom alla mina trygghetsbroar brändes men jag i alla fall numera har en s.k, "Älskling", även om jag egentligen hellre går i graven än att kalla Jonas för älskling offentligt.)
Inget år i mitt liv har inneburit så mycket förändringar för mig.
*Mina föräldrar började året med att skilja sig.
*Jag blev ihop med någon för första gången i mitt liv.
*Jag slutade skolan.
*Jag fick ett jobb.
*Jag bor nästan inte hemma längre.
Ungefär en eller två punkter känns positiva. Jag kanske kan sträcka det till tre. Eftersom det onekligen är positivt att få ett jobb när man nu ändå inte får gå i skolan längre.
Om mitt liv ska fortsätta i den här banan låter detta troligt för nästa år:
*Att jag blir gravid och får panik men bestämmer mig för att behålla det.
*Till följd av det gör jag och Jonas slut då vi inser att vi har så olika värderingar och syn på denna sak.
*När jag slutligen är lämnad ensam med mitt lilla foster och kan uppbåda glädje inför förlossningen får jag missfall.
*Sen blir jag av med jobbet och kommer inte in på någon av utbildningarna jag vill.
*Något oidentifierat bra händer sedan, men kanske inte tillräckligt bra för att väga upp resten av skiten.
Något sådant kan jag kanske förvänta mig. Det låter rimligt.
Men hoppas att ni får ett fint år i alla fall.
Pusshej
/Miriam
jag vill kunna sitta på en äng igen
/miriam
lite bilder från lite tripper
berlin
berlin
berlin
berlin
dalarna
dalarna
dalarna
dalarna
dalarna
berlin
berlin
berlin
berlin
berlin
berlin
barcelona
barcelona
/miriam
orättvisorna och räddarna
Plötsligt kommer det en kvinna. I övre medelåldern. Hon är min nya arbetskollega. Jag försöker le trots att tröttheten och skeptismen från hur det har gått till på mitt jobb, det tunga laset jag tvingats dra trots låg lön och låg status som gör att bitterheten och misstron till ytterligare en ny arbetskollega, gör det stelt och svårt.
Hon har jobbat med barn länge och är en sådan kvinna som vigt sitt liv att jobba med barn och folk med funktionshinder. Jag har fått höra att det kommer att bli bra.
Men som en blixt från klar himmel inser jag att jag på riktigt kommer att få det bättre. Det här är inte bara en trött kvinna som försöker ge kärlek till barn. Det här är en solidarisk kvinna som bryr sig. Hon bryr sig om mig också. Hon verkar ha en glöd och hon vill vara solidarisk med mig trots att det kostar henne tid och energi. Hon vill att jag ska få bättre anställningsformer och arbetsdagar och säger att vi tillsammans ska kämpa tills det blir verklighet.
Tröttheten i hela min kropp och slemmet som aldrig vill försvinna för att jag inte kan ta ut mer sjukledighet som jag inte får betalt för känns plötsligt inte som något som behöver vara permanent. Mitt trötta huvud känner sig redo för kamp.
Aldrig mer vill jag känna mig som en ung, outbildad tjej som kanske förtjänar det här. För hur mycket jag än vet att jag inte gör det är det svårt att tro på sig själv inför dom äldre kollegorna.
Kvinnan jag jobbat med innan har varit trött och arg för hon har också blivit behandlad dåligt. Jag förstår henne och att hon inte orkar hjälpa till mer än hon gjort. Men det som skaver mest är att hon har fått all cred för det tunga laset jag drar. Att jag aldrig får någon uppskattning för mitt tunga arbete, förutom när dom försöker behandla mig dåligt, gör mig både bitter och ger mig dåligt självförtroende inför mina kollegor som jag knappt vågar kalla mina kollegor när jag väl är på jobbet (jag vill ju inte att dom ska tro att jag tror att jag är lika mycket värd. Jag vet mycket väl att jag inte är det). "Eftersom du är så himla duktig så har vi sett lite mellan fingrarna när det gäller att vi inte kan undvara dig en minut så du får den mentorstid du egentligen borde ha" eller "Eftersom det ändå verkar gå så himla bra för dig kanske du inte behöver bli så upprörd över att du varannan dag när du ändå bara jobbar 7 timmar inte har någon rast och varannan dag när du jobbar 9 timmar har friheten att själv försöka se till att ta ut någon kvart eller så? för som sagt det går ju ändå så himla bra för dig, eller huuuur?!".
När det gäller uppskattningsfördelningen mellan mig och henne (Hon som inte har haft ork att hjälpa till trots att jag försökt visa hur stressad och förtvivlad jag är. När barnen inte hör of course) vet jag att det egentligen inte är hennes fel. Utifrån ser man bara äldre erfaren kvinna och ung tjej. Utifrån ser man inte vem det är som stressar och anstränger sig för barnens skull trots bitterheten mot ledningen och vem som inte orkar bry sig så mycket längre i protest. Man ser bara låg status (mig) och i alla fall lite mindre låg status (hon). Jag klandrar henne oftast inte (bara hemma med Jonas i sängen innan jag ska sova, då när frustrationen piggar upp trötta kroppen en aning). För jag ser hur dåligt hon mår och hur dåligt hon blivit behandlad. Och tänker alltid att hur mycket min stolthet än gör ont måste hennes göra mer ont. För hon är äldre. Mer erfaren. Tänker att behandlingen av henne vittnar mer om hennes kvinnodominerade, lågstatus yrkesval och hennes faktiska kön. Jag kan åtminstone tänka att behandlingen av mig vittnar mer om min unga ålder. Det måste göra ondare att identifiera sig med kvinnan än ungdomen, för ungdomen försvinner. Mitt kön gör det inte. Inte hennes heller.
Jag tänker på att jag aldrig mer ska behöva känna bitterheten mot henne och inte heller det dåliga samvetet för den. För nu har det kommit in en bra människa med känsla för solidaritet. Någon som jag kommer kunna luta mig mot och som jag hemskt gärna hoppas ska känna sig fri att luta sig mot mig. En sekund tänker jag bittert att hon nog inte har några barn. i alla fall inga små. Då skulle hon nog inte orka offra misstänker jag. Bitterheten riktas dock inte mot henne. Inte heller mot några enskilda föräldrar, utan istället mot det val jag vet att jag någon gång kommer behöva möta och det samhälle som kommer att göra det svårt. Det val som har svidit i mig mer än någonsin den senaste veckan när jag läst maria svelands "bitterfittan".
"Vill jag bli förälder eller inte?" Eller egentligen den ännu tyngre frågeställningen "Vill jag bli mamma eller inte?"
Jag älskar att hitta en god människa. Speciellt när jag behöver det. Jag hittade min bästa vän Sara som är en god människa när jag verkligen behövde det (även om jag inte visste det föräns efteråt). Med mina vänner Amanda och Linnea var det samma sak. Och den riktiga vänskapen med min syster Rebecka hittade jag när jag behövde den som mest. Och Jonas vänskap kom som en supermedicin mot den ledsenhet och förvirring som stod framför mig.
/Miriam
ångesten
Jag är 19 år. Och förväntas leva ett liv framöver som kvinna.
Förväntas vara en kvinna och en människa som kämpar mot ojämställdhet och könsroller.
Och jag är så rädd för att inte klara det.
Egentligen har jag det väldigt bra. Fick ett heltidsjobb efter gymnasiet där jag visserligen inte behandlas så bra (förutom av några) men i alla fall känner mig stimulerad. I alla fall ett tag till. Jag har en pojkvän som jag älskar och som älskar mig och som också delar mina värderingar och tillsammans med mig vill försöka att göra det rätt. Fast det är svårt.
Men den senaste veckan har den där gnagande känslan av att jag alltid kommer vara en kvinna inte försvunnit en minut. Ibland mår jag illa för jag älskar honom så mycket. Jag är rädd att om han till slut blir mer en man för mig än min bästa vän så kommer jag stå kvar ändå. Aldrig kunna svika honom. Även om han sviker mig.
Jag är rädd för att min sexualitet inte är lika smart och jämställd som jag. Och lika rädd för att den kommer försvinna för att jag utsätter den för så stor press. Snälla sexualitet kan du inte bli lite mer genus. Snälla låt mig inte igen sätta på mig sexiga underkläder och påpeka att det såklart bara är ironiskt och ett skämt innan vi har jättebra sex. Snälla låt oss inte ligga efteråt fyllda av tillfredställelse och skuld över att vi båda tyckte att det var sexigt.
Jag är rädd för att jag kommer sluta orka sätta press på mig själv och på min sexualitet så att jag blir en hemsk människa. Och jag är rädd för att jag kommer vara olycklig resten av livet för att jag sätter så stor press på mig själv att jag till slut går runt med ångestklump i magen jämt, jämt, jämt.
Det löjliga är att jag och vi är bättre än så många andra men att jag alltid tänker att om jag slappnar av för en sekund kommer jag bli bara en kvinna och han bara en man. Och vad händer om jag orkar fortsätta och aldrig slappnar av och accepterar skitiga könsroller och farliga fällor i förhållandet, men HAN tröttnar och inte orkar vara med mig. Och vad händer om jag väljer att släppa mina principer för att få vara med den jag älskar. Och vad händer om jag förlorar den jag älskar för att få hålla på mina principer.
/Miriam
