Projekt Provokation

Fast jag vet att jag har såna, galna vänner, så får jag ändå inte ihop det. Min normalitet. För ingen tycks vara galen på samma sätt som jag. (Förutom riktiga galningar kanske.) Och fast jag försöker jämföra deras andra galna sidor som inte jag har med mina egna och se att det jämnar ut sig i galenhet i slutändan så kommer jag ändå aldrig fram till det svaret. Att jag inte är mer galen. Och fast jag försöker addera mina galenheter med att jag har haft ett väldigt jobbigt och sorgfyllt år får jag ändå inte fram normaliteten.

Varför måste just jag vara som jag är?

Varför måste min enda tröst så ofta innehålla en tankebild på mig själv helt blåslagen på sjukhus som den vackraste martyr? ("Åhh vad han skulle ångra att han inte följde med mig hem nu om jag blev överfallen på min ensamma väg hem. YES" eller "åhh om dom skulle se mig här gråtandes och blodig skulle dom ha ångrat så att dom inte ville göra det där med mig. YES")

Hur blev det så att det plötsligt var jag som var mest beroende? Av allt. Cigaretter, min pojkvän, mina vänner och tillome den där serien vi gillade tillsammans. "För att mina föräldrar har skilt sig, för att min mamma har haft cancer, för att jag har kanske insett ännu mer vilken hemsk struktur vi lever i, blablabla.........." Hur ska det gå att bortförklara sig när det i grund och botten verkar handla om den där diciplinen som jag har hört talas om. Vad är det och varför tycks aldrig jag närma mig den? Varför kan inte jag låta bli att ta en cigg om jag är lite sugen, varför kan inte jag låta bli att smsa den där personen fast jag vet att jag borde (och att det är totalt rimligt) ge lite space. Alla andra verkar kunna. Åtminstone ibland.

Kanske borde jag också få en diagnos. Kanske var inte den där mannen som sa att Martina i Maken borde få en diagnos (när jag bara "VAA, hon tänker väl som folk gör mest! ....eller?") så himla dum. Han kanske hade rätt. Kanske är det sant. Att jag är totalt galen. Även om jag har blivit ganska duktig på att prata bort det och förklara att egentligen är alla dessa känslor helt, helt rimliga.

Jag skulle bara en kväll vilja kunna slappna av. Ligga i min säng helt ensam, utan att känna mig helt ensam.

/Miriam

P.S. Jag försöker verkligen!