Projekt Provokation

Första tipset är mitt viktigaste tips.

*ALDRIG bråka i sängen.

Detta gäller kanske fr.a. när vi pratar om kärleksförhållanden. Om man som dom flesta nog gör i vardagen mest ses på kvällarna, sover ihop och ses kort på morgnarna innan man rusar iväg till sina respektive liv med skola och jobb är detta mitt viktigast tips som jag lärt mig av erfarenheter. Det är nämligen i en sån vardag naturligt att man tar upp sina problem och pratar om jobbiga saker på kvällarna, kanske innan man ska sova. Men jag har varje gång det har hänt haft extremt svårt att sen somna och sen sovit väldigt oroligt. Har man ett känslomässigt, jobbigt samtal behöver man en tydlig gräns till när det sen är dags att sova. Sitter man i köket och pratar, sedan kommer överens och blir sams och går till sängen så behåller sängen sin lugna och trygga atmosfär. Men ibland så kommer naturligtvis ett sånt samtal upp när man redan är i sängen och går det inte att rucka på det så är det bästa tycker jag att tillsammans ta en promenad eller gå upp och göra något annat, vad som helst egentligen för att sedan återvända till sängen som en trygg plats. Det är viktigt.

*ALDRIG förminska eller förstora sina känslor.

Detta är givetvis lättare sagt än gjort. Men tycker man t.ex. att det är jobbigt med en viss sak den andra gör och går runt och säger att det är lugnt eller inte sååååå farligt så känner sig alltid den andra personen backstabbad när det sen tids nog kommer fram (vilket det alltid gör i slutändan, iaf när det gäller mig).

(Har aldrig haft tendens att förstora men jag kan tänka mig att det är farligt, det med.)

*ALLTID i ett sånt här samtal försöka vara artig och snäll.

Även om någon har en vana som gör dig jätteledsen och du känner dig jättearg över det här, visa alltid hur mycket du tycker om personen och försök att när det är rimligt änvända JAG-kommunikation istället dör DU-kommunikation. Istället för att säga "du är dum när du gör såhär" säg "jag blir väldigt ledsen när du gör sådär". O

*ALLTID både tänka, vara rationell och vara rimlig samtidigt som man är känslomässig.

Även om jag blir ledsen över att han gör så, måste jag tänka på ifall det är rimligt att bli arg över det. Om jag blir ledsen över det är det klart att vi måste kunna prata om det och att jag ska få uttrycka mig men det är inte alltid rimligt att problemet ska lösas genom att tas bort. Jag kanske måste lära mig att hantera det. Men med hjälp och möjlighet att få prata om det givetvis. Men trots att man är nyanserad ändå våga visa att man är ledsen. Inte bara genom att säga det utan visa det. Annars fattar ju aldrig folk riktigt att man är ledsen. Faktiskt.

Ni vet säkert allt det här. Men ändå. Behövde skriva av mig.

Även om jag har insett en del saker är det så jäkla svårt att applicera det i verkligheten.

Hejhej!!!!