Projekt Provokation

Plötsligt kommer det en kvinna. I övre medelåldern. Hon är min nya arbetskollega. Jag försöker le trots att tröttheten och skeptismen från hur det har gått till på mitt jobb, det tunga laset jag tvingats dra trots låg lön och låg status som gör att bitterheten och misstron till ytterligare en ny arbetskollega, gör det stelt och svårt.
Hon har jobbat med barn länge och är en sådan kvinna som vigt sitt liv att jobba med barn och folk med funktionshinder. Jag har fått höra att det kommer att bli bra.

Men som en blixt från klar himmel inser jag att jag på riktigt kommer att få det bättre. Det här är inte bara en trött kvinna som försöker ge kärlek till barn. Det här är en solidarisk kvinna som bryr sig. Hon bryr sig om mig också. Hon verkar ha en glöd och hon vill vara solidarisk med mig trots att det kostar henne tid och energi. Hon vill att jag ska få bättre anställningsformer och arbetsdagar och säger att vi tillsammans ska kämpa tills det blir verklighet.

Tröttheten i hela min kropp och slemmet som aldrig vill försvinna för att jag inte kan ta ut mer sjukledighet som jag inte får betalt för känns plötsligt inte som något som behöver vara permanent. Mitt trötta huvud känner sig redo för kamp.

Aldrig mer vill jag känna mig som en ung, outbildad tjej som kanske förtjänar det här. För hur mycket jag än vet att jag inte gör det är det svårt att tro på sig själv inför dom äldre kollegorna.

Kvinnan jag jobbat med innan har varit trött och arg för hon har också blivit behandlad dåligt. Jag förstår henne och att hon inte orkar hjälpa till mer än hon gjort. Men det som skaver mest är att hon har fått all cred för det tunga laset jag drar. Att jag aldrig får någon uppskattning för mitt tunga arbete, förutom när dom försöker behandla mig dåligt, gör mig både bitter och ger mig dåligt självförtroende inför mina kollegor som jag knappt vågar kalla mina kollegor när jag väl är på jobbet (jag vill ju inte att dom ska tro att jag tror att jag är lika mycket värd. Jag vet mycket väl att jag inte är det). "Eftersom du är så himla duktig så har vi sett lite mellan fingrarna när det gäller att vi inte kan undvara dig en minut så du får den mentorstid du egentligen borde ha" eller "Eftersom det ändå verkar gå så himla bra för dig kanske du inte behöver bli så  upprörd över att du varannan dag när du ändå bara jobbar 7 timmar inte har någon rast och varannan dag när du jobbar 9 timmar har friheten att själv försöka se till att ta ut någon kvart eller så? för som sagt det går ju ändå så himla bra för dig, eller huuuur?!".

När det gäller uppskattningsfördelningen mellan mig och henne (Hon som inte har haft ork att hjälpa till trots att jag försökt visa hur stressad och förtvivlad jag är. När barnen inte hör of course) vet jag att det egentligen inte är hennes fel. Utifrån ser man bara äldre erfaren kvinna och ung tjej. Utifrån ser man inte vem det är som stressar och anstränger sig för barnens skull trots bitterheten mot ledningen och vem som inte orkar bry sig så mycket längre i protest. Man ser bara låg status (mig) och i alla fall lite mindre låg status (hon). Jag klandrar henne oftast inte (bara hemma med Jonas i sängen innan jag ska sova, då när frustrationen piggar upp trötta kroppen en aning). För jag ser hur dåligt hon mår och hur dåligt hon blivit behandlad. Och tänker alltid att hur mycket min stolthet än gör ont måste hennes göra mer ont. För hon är äldre. Mer erfaren. Tänker att behandlingen av henne vittnar mer om hennes kvinnodominerade, lågstatus yrkesval och hennes faktiska kön. Jag kan åtminstone tänka att behandlingen av mig vittnar mer om min unga ålder. Det måste göra ondare att identifiera sig med kvinnan än ungdomen, för ungdomen försvinner. Mitt kön gör det inte. Inte hennes heller.

Jag tänker på att jag aldrig mer ska behöva känna bitterheten mot henne och inte heller det dåliga samvetet för den. För nu har det kommit in en bra människa med känsla för solidaritet. Någon som jag kommer kunna luta mig mot och som jag hemskt gärna hoppas ska känna sig fri att luta sig mot mig. En sekund tänker jag bittert att hon nog inte har några barn. i alla fall inga små. Då skulle hon nog inte orka offra misstänker jag. Bitterheten riktas dock inte mot henne. Inte heller mot några enskilda föräldrar, utan istället mot det val jag vet att jag någon gång kommer behöva möta och det samhälle som kommer att göra det svårt. Det val som har svidit i mig mer än någonsin den senaste veckan när jag läst maria svelands "bitterfittan".
"Vill jag bli förälder eller inte?" Eller egentligen den ännu tyngre frågeställningen "Vill jag bli mamma eller inte?"

Jag älskar att hitta en god människa. Speciellt när jag behöver det. Jag hittade min bästa vän Sara som är en god människa när jag verkligen behövde det (även om jag inte visste det föräns efteråt). Med mina vänner Amanda och Linnea var det samma sak. Och den riktiga vänskapen med min syster Rebecka hittade jag när jag behövde den som mest. Och Jonas vänskap kom som en supermedicin mot den ledsenhet och förvirring som stod framför mig.

/Miriam