Projekt Provokation

Det är så hemskt jobbigt när ens föräldrar eller släktingar blir besviken på en.
Hellre får de bli arga.

Häromdagen så var jag hos mormor. Jag stannade där länge och åt middag med henne för hon är så förskräckligt ensam och det är så synd om folk som är så ensamma.
Mormor tyckte min väska var fin, så hon höll upp den för att titta på den, då mitt cigarettpaket stack fram tydligt och prydligt. Kändes så hemskt, hon sa ingenting, men bara tanken på att man gjort någon så ledsen.
Vill inte göra mormor ledsen.

Påminner mig om när jag och Emma hade vår... kanske tredje spelning eller nåt sånt, och vi för första gången spelade en låt jag skrivit som heter "neonlight". Ojojoj vad detta störde pappa, han blev så besviken. Han visste att han inte kunde vara arg, säga så mycket, men besviken kunde han vara.
Låten handlar om att vara full och dansa i neonljus och gråta i främmande killars famnar.
Allt som jag förresten brukade älska förut.
Känner mig så väldigt trött just nu. Jag vill inte dansa på dansgolv med rökmaskiner och blinkande lampor och musik som egentligen är helt störd och som vuxit fram ur en drogkultur. Det hör man ju, trance. Det hörs ju att det är onaturligt och stört. helt stöööört.
Jag vill sitta ner och prata. Nej, jag orkar inte mer skaka på rumpan. Min tid är nog förbi. Känns meningslöst. Så otroligt meningslöst.
Snygghet känns meningslöst också.

/Miriam