en liten hyllning till en fin vän - EMMA
När jag började i första klass så blev jag kompis med en som hette Moa.
Vi var nog en rätt lustig kombo. Kanske eftersom vi var dom två som blev över och då parades ihop en dag av lärarna på skolgården.
Men sen den rasten var vi oskiljaktiga till tvåan eller trean kanske.
För sen kom Moa en dag med alla sina plasthästar och delade ut varsin till alla tjejer i klassen utom mig. Det var liksom där det tog slut.
Ni kan kanske tycka att det låter som en skitsak, men jag kan nästan än idag känna mig lite sorgsen över den där grejen. Jag hade ju alltid älskat dom där hästarna, det visste hon. Så om hon nu skulle ge bort alla, varför inte ge ens en endaste liten till mig?!
Sen blev jag i alla fall bästa vän med Emma. Och sen dess har det liksom varit så. Även om vi under rätt långa perioder i småklasserna var väldigt mycket bara med varandra och ingen annan och vi nu har en hel del vänner (fast fortfarande är i stort sett alla gemensamma) så kommer ju Emma alltid vara en av mina bästisar oavsett vad, inbillar jag mig.
Det är nog viktigt att få tro så om några personer, även om det kan visa sig en att det kanske inte riktigt blir så i alla fall.
Emma och jag har gjort väldigt mycket tillsammans. Väldigt många för-första-gången-grejer har vi gjort tillsammans.
Här är ett litet bildspel med ganska gamla bilder på oss. Och en låt som vi gjorde. Första gången vi skulle spela in något på garageband. Det vi spelade in var rätt häftigt, tyckte vi då. (Förresten spelar jag in allt på garageband och jag har bara testat en annan grej, quebase, och tyckte uppriktigt bättre om garageband!!!! måste skriva många uttropstecken eftersom jag alltid fått veta att det man gör nödvändigtvis är sämre och dåligare om man använder garageband!!!!)
Först var jag stolt, tyckte det var fint. Något år senare när jag hörde , hörde jag bara allt som var fel hela tiden (otakt, falskt o.s.v.) så jag raderade det (trodde jag): Nu hittade jag det igen, och jag tycker nog att det är rätt kul, det är väl liksom okej att det är som det och lite charmigt?!
Bilderna är från ungefär den tiden vi spelade in det där tror jag.13-14 år?
Det är det som är meningen i alla fall, men på en del av bilderna är vi kanske snäppet äldre.
/Miriam
Vi var nog en rätt lustig kombo. Kanske eftersom vi var dom två som blev över och då parades ihop en dag av lärarna på skolgården.
Men sen den rasten var vi oskiljaktiga till tvåan eller trean kanske.
För sen kom Moa en dag med alla sina plasthästar och delade ut varsin till alla tjejer i klassen utom mig. Det var liksom där det tog slut.
Ni kan kanske tycka att det låter som en skitsak, men jag kan nästan än idag känna mig lite sorgsen över den där grejen. Jag hade ju alltid älskat dom där hästarna, det visste hon. Så om hon nu skulle ge bort alla, varför inte ge ens en endaste liten till mig?!
Sen blev jag i alla fall bästa vän med Emma. Och sen dess har det liksom varit så. Även om vi under rätt långa perioder i småklasserna var väldigt mycket bara med varandra och ingen annan och vi nu har en hel del vänner (fast fortfarande är i stort sett alla gemensamma) så kommer ju Emma alltid vara en av mina bästisar oavsett vad, inbillar jag mig.
Det är nog viktigt att få tro så om några personer, även om det kan visa sig en att det kanske inte riktigt blir så i alla fall.
Emma och jag har gjort väldigt mycket tillsammans. Väldigt många för-första-gången-grejer har vi gjort tillsammans.
Här är ett litet bildspel med ganska gamla bilder på oss. Och en låt som vi gjorde. Första gången vi skulle spela in något på garageband. Det vi spelade in var rätt häftigt, tyckte vi då. (Förresten spelar jag in allt på garageband och jag har bara testat en annan grej, quebase, och tyckte uppriktigt bättre om garageband!!!! måste skriva många uttropstecken eftersom jag alltid fått veta att det man gör nödvändigtvis är sämre och dåligare om man använder garageband!!!!)
Först var jag stolt, tyckte det var fint. Något år senare när jag hörde , hörde jag bara allt som var fel hela tiden (otakt, falskt o.s.v.) så jag raderade det (trodde jag): Nu hittade jag det igen, och jag tycker nog att det är rätt kul, det är väl liksom okej att det är som det och lite charmigt?!
Bilderna är från ungefär den tiden vi spelade in det där tror jag.13-14 år?
Det är det som är meningen i alla fall, men på en del av bilderna är vi kanske snäppet äldre.
/Miriam
Kommentarer
Trackback
