den lilla kufen i sin dansgrupp
Varje tisdag dansar jag lindy hop. Det är en pardans.
Det går till som så att man står i par i hela rummet (någorlunda format som en cirkel) och så får man byta danspartner ungefär efter en minut eller två. Då ropar dansläraren "partnerbyte!" och så går tjejerna eller ska jag kanske säga kvinnorna, vidare till nästa man.
Varje tisdag är en påmminelse om hur mänskliga alla är. Jag vågar säga att man får ett helt annat intryck av mänskligheten av att dansa lindy hop på tisdagar än att se en film till exempel.
Någon kan inte hålla takten what so ever, någon har knölar på händerna, någon luktar kiss, någon svett, någon är nervös men försöker dölja det genom hysteriskt skratt, någon har hamnat på en klass med för låg nivå och är frustrerad över det eller tvärt om.
Jag brukar skratta och säga att jag är kufen i gruppen. Jag går dit ensam, jag åker hem ensam och jag undviker småprat efter att klassen är slut.
Men, det finns många lustiga människor och det är så lätt att hitta konstiga saker med en människa och dens kropp när man dansar med den och den är nervös och stretar åt olika håll och svettas.
Man kan tycka att denna lilla hobby låter lite lustig och märklig, men det här är en rätt så ny grej och jag fullkomligt älskar det. Mår så himla bra av det. Jag har till och med lärt mig att inte tycka att det är jobbigt när man ska dansa med dom jobbiga, för det är roligt ändå, roligare än att inte dansa.
/Miriam
Det går till som så att man står i par i hela rummet (någorlunda format som en cirkel) och så får man byta danspartner ungefär efter en minut eller två. Då ropar dansläraren "partnerbyte!" och så går tjejerna eller ska jag kanske säga kvinnorna, vidare till nästa man.
Varje tisdag är en påmminelse om hur mänskliga alla är. Jag vågar säga att man får ett helt annat intryck av mänskligheten av att dansa lindy hop på tisdagar än att se en film till exempel.
Någon kan inte hålla takten what so ever, någon har knölar på händerna, någon luktar kiss, någon svett, någon är nervös men försöker dölja det genom hysteriskt skratt, någon har hamnat på en klass med för låg nivå och är frustrerad över det eller tvärt om.
Jag brukar skratta och säga att jag är kufen i gruppen. Jag går dit ensam, jag åker hem ensam och jag undviker småprat efter att klassen är slut.
Men, det finns många lustiga människor och det är så lätt att hitta konstiga saker med en människa och dens kropp när man dansar med den och den är nervös och stretar åt olika håll och svettas.
Man kan tycka att denna lilla hobby låter lite lustig och märklig, men det här är en rätt så ny grej och jag fullkomligt älskar det. Mår så himla bra av det. Jag har till och med lärt mig att inte tycka att det är jobbigt när man ska dansa med dom jobbiga, för det är roligt ändå, roligare än att inte dansa.
/Miriam
Kommentarer
Trackback
