allas farmor
Det är så fint, så jävla fint.
Mamma blev just addad på facebook av sin gamla bästis. Sin gamla bästis hon hade på gymnasiet.
Fick läsa mejlet hon hade skrivit, där det stod "tänker rätt ofta tillbaka på vår tonår, alla gånger vi gjorde marängsviss i din farmors kök".
Tänk, att min mamma har varit en tonåring.
Vet verkligen inte varför men jag kände mig så himla stolt. Fast också lite ledsen att inte jag fick vara med i farmors kök. Eller ja, det skulle ju inte ha varit min farmor, men alla i hela vår släkt kallar mammas farmor för farmor (tillome pappa) precis som vi också kallar mammas mormor för grand-mére (tillome pappa).
Jag minns knappt farmor, men hon var nog fin.
Alla i vår släkt älskar farmor.
Hon var en av de första kvinnliga läkarna i Sverige och hon hade en åtta på hantverkargatan (hantis) där det alltid var fullt. Min morfars bror (alltså farmors son) är psykisk sjuk så många av hans rätt speciella vänner var där och många patienter. Jularna på hantis var alltid underbara (har jag hört). Massa människor, och när man kom dit så sa alltid farmor "nämen lilla vän gå och vila dig i något rum om du vill" (har jag hört).
Jag vet nog nästan ingen (förutom mormor) som inte blir rörda till tårar när dom pratar om farmor och hantis och all den där äckliga maten hon lagade (ja, ni som känner pappa och vet hur lättrörd han är kan ju förstå hur han skippar efter luft för att han blir så rörd när vi pratar om farmor).
Vi pratar ofta om farmor. Nästan varje släktmiddag och lunch kommer samtalsämnet farmor upp. "Dom här bönorna för mig att tänka på farmor. Haha minns ni hur äckliga bönor hon gjorde?!" varpå alla ser tänkande ut och man inte kan se om en tår är påväg ner för kinden samtidigt som det alltid finns en antydan till leende.
Det är så fint det där. Men det är en grej jag aldrig kommer få vara med i riktigt. För jag var nog ungefär fem år när farmor dog och hur mycket jag än försöker kan jag inte komma ihåg helt och ha en helt egen bild av henne. Men jag har väl fått mammas bild och jag kan nog inte tänka mig att någon kan ha älskar farmor mer än mamma gjorde och gör.
Så ni kan förstå att jag också älskar farmor och blir knottrig i halsen och svidig hjärtat när jag hör hennes röst på gamla filmer.
Men nu kan jag nog inte skriva mer för om ni inte förstått ännu hur fin den här grejen är så kan ni nog inte förstå.
/Miriam
Mamma blev just addad på facebook av sin gamla bästis. Sin gamla bästis hon hade på gymnasiet.
Fick läsa mejlet hon hade skrivit, där det stod "tänker rätt ofta tillbaka på vår tonår, alla gånger vi gjorde marängsviss i din farmors kök".
Tänk, att min mamma har varit en tonåring.
Vet verkligen inte varför men jag kände mig så himla stolt. Fast också lite ledsen att inte jag fick vara med i farmors kök. Eller ja, det skulle ju inte ha varit min farmor, men alla i hela vår släkt kallar mammas farmor för farmor (tillome pappa) precis som vi också kallar mammas mormor för grand-mére (tillome pappa).
Jag minns knappt farmor, men hon var nog fin.
Alla i vår släkt älskar farmor.
Hon var en av de första kvinnliga läkarna i Sverige och hon hade en åtta på hantverkargatan (hantis) där det alltid var fullt. Min morfars bror (alltså farmors son) är psykisk sjuk så många av hans rätt speciella vänner var där och många patienter. Jularna på hantis var alltid underbara (har jag hört). Massa människor, och när man kom dit så sa alltid farmor "nämen lilla vän gå och vila dig i något rum om du vill" (har jag hört).
Jag vet nog nästan ingen (förutom mormor) som inte blir rörda till tårar när dom pratar om farmor och hantis och all den där äckliga maten hon lagade (ja, ni som känner pappa och vet hur lättrörd han är kan ju förstå hur han skippar efter luft för att han blir så rörd när vi pratar om farmor).
Vi pratar ofta om farmor. Nästan varje släktmiddag och lunch kommer samtalsämnet farmor upp. "Dom här bönorna för mig att tänka på farmor. Haha minns ni hur äckliga bönor hon gjorde?!" varpå alla ser tänkande ut och man inte kan se om en tår är påväg ner för kinden samtidigt som det alltid finns en antydan till leende.
Det är så fint det där. Men det är en grej jag aldrig kommer få vara med i riktigt. För jag var nog ungefär fem år när farmor dog och hur mycket jag än försöker kan jag inte komma ihåg helt och ha en helt egen bild av henne. Men jag har väl fått mammas bild och jag kan nog inte tänka mig att någon kan ha älskar farmor mer än mamma gjorde och gör.
Så ni kan förstå att jag också älskar farmor och blir knottrig i halsen och svidig hjärtat när jag hör hennes röst på gamla filmer.
Men nu kan jag nog inte skriva mer för om ni inte förstått ännu hur fin den här grejen är så kan ni nog inte förstå.
/Miriam
Kommentarer
Postat av: Anonym
fint...
Postat av: majsan
ja, jättefint
Postat av: tove
alltså tidens fläktar..
Trackback
