Projekt Provokation

I relativt många år nu, sen puberteten, har jag gått runt och trott att jag inte vågar låta bli att raka bort kroppsbehåring här och kroppsbehåring där. Jag har inte vågat ta av mig tjocka strumpbyxor fast det har varit jättevarmt ifall jag inte har rakat benen för jag har trott att alla kommer titta. Framför allt har jag oroat mig över vad söta killar skulle kunnas tycka.
Men, i sommar har jag slutat raka mig under armar och på ben.
Då kan man för det första konstatera att ytterst få lägger märke till det över huvudtaget, och att de som ändå lägger märke till det oftast är tjejer.
Det är på sitt sätt så väldigt enkelt, mycket enklare än vad jag trodde att det skulle vara.

Smtidigt är det väldigt krångligt. Det är skönt att slippa raka mig, men jag känner mig finare och bekvämmare när jag är rakad.
Jag gör faktiskt inte det här för min egen skull. Men vem har bett mig att göra det för någon annans skull?
Jag gör det för att det är sorgligt att min lilla 3åriga flicka som jag sitter barnvakt åt inte hade fattat att kvinnor också har hår under armarna, och jag gör det för att någon ska kunna se mig såsom jag har sett andra tjejer som inte rakar benen och tänkt att "okej jag kan också".
Och samtidigt hatar jag folk som gör nånting för mänskligheten och sen ska tycka att den är lite bättre än just den mänsklighet som den offrar sig för. Och hur man än anstränger sig så är den fällan smått oundviklig.



Puss från Miriam


Uppdatering
P.S. VIll tillägga att jag verkligen har lärt mig att också tycka att det kan vara fint och snyggt och att det är häftigt!