förvirrade tonårstankar kanske, baah

den där känslan av att någon tittar på en och ser ut som lite grann att han inte fattar hur man kan vara så fantastisk är lite läskig tycker jag.
det är obehagligt att märka hur glad man blir men ändå höra (som om man satt i taket och tittade ner på sig själv) hur man ler ett överlägset leende och frågar "jaha, vad ville du då?" för att sedan höra hur man hånskrattar.
och jag hatar att erkänna att jag också vill ha bekräftelse fast det enda som jag hatar mer än att erkänna det är att bara veta det själv och fastän jag inte tycker så kanske, så känner jag att det som är värre än den där känslan man får när den där killen tittar med den där blicken och man inser att man gillar det är att han säkert snart tittar på någon annan med den där blicken.
och man måste liksom vänja sig och man har liksom gjort det, fast det är lite ledsamt att min teori gick i kras om den där att alla måste vara den perfekta för någon.
 för sen kom jag på att om till exempel jessica alba är den perfekta för jättemånga så finns det ju jättemånga som inte får vara någons perfekta. och tänk om jag inte är någons perfekta för att såna som johnny depp, jessica alba, scarlett johansson, mikael persbrandt, keira knightley och orlando bloom roffar åt sig allas hjärtan.

/m

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0