så... nu har vi fått ett slampigt samhälle, men är vi lyckliga då?
Jag saknar äkta Jane Austen-romantik.
I verkligheten är romantiken inte lika romantisk och allt är inte så lätt.
I verklighetens romantik så är kärleksbrev och liknande utbytt mot att istället få såna här mejl:
Och ett hångel börjar bli lika betydelselöst som... jagvetinte?
Det är okej att knulla runt och allt vad det är. Det är okej för det är naturligt!!!!!!!!!!!
Blablabla...
Jag börjar undra vem som mår speciellt bra av det!?
Fysisk tillfredställelse kan man ge sig själv. Faktiskt.
Det man inte kan ge sig själv på samma sätt är bekräftelse.
Den där glada känslan när man har vunnit någon och fått känna sig snygg, sexig och eftertraktad, den brukar gå över. Den brukar gå över efter olika lång tid. Sen känner man sig väl ändå mest tom? Och det måste botas med att man ska sätta på sig klackarna, klänningen (eller för killar, kanske nåt annat) och gå ut och söka ytterligare lite bekräftelse?
Man kan inbilla sig att man är lycklig för stunden, men känslan av att ens utseende är det som gör en eftertraktad måste väl vara destruktivt i slutändan?
Jag tycker inte att det är fel att knulla runt. Men jag tror att man måste vara nogrann med sig själv och tänka efter när man gör det för bekräftelse osv.
Det är för vanligt.
Och det är för ens egen skulle man ska tänka och känna efter.
Eller vad tror ni?
/Miriam
Jag tror verkligen att folk måste bli bättre på att vara snälla mot sig själva.
Alltzåååå känner mig ofta di leva-inspirerad nu för tiden, vet inte om det är för att jag ska ha barn?
Tack för den här bloggen som ger mig en kanal att få ut sånthär. LOVE
absolut, när jag läste just den meningen "folk måste bli bättre på att vara snälla mot sig själva" kände jag verkligen hur jag vill bli bättre på det.
känner mig riktigt pepp på att bli det rent ut sagt.
och sen så tackar och bugar och bockar jag för att det finns folk som vill läsa den här bloggen.
make love, not love.
Jag tror att vissa kvinnor (och män för den delen) fortfarande får dåligt samvete eller ångest om de har sex utan att vara i ett förhållande (eller på annat sätt kunna "rättfärdiga" sexet) just för att romantik och monogami är så inpräntat i våra sinnen som den enda rätta sortens kärlek. Den sexuella frigörelsen är något helt annat än den feministiska. Vi matas varje dag med kärnfamiljer och tvåsamhet, tvåsamhet, tvåsamhet. Jag tror att det är något som förvisso är personligt, men också otroligt socialt betingat, och som faktiskt går att ändra på. Givetvis har människor sex av olika anledningar, vi är ju trots allt olika, men jag tror att det handlar väldigt mycket om ens egen inställning, och framför allt att bara ha sex med en person man verkligen vill ha sex med och bara när man är på humör. Det ska inte handla om bekräftelse, och inte heller ska det finnas endast två lägen man kan vara i; überslampig eller totalmonogam. Varför skulle man känna sig tom efter sex? Och varför skulle hångel vara betydelselöst för att man hånglar ofta? Ni får det att låta som att folk som har mycket sex har det mest med främlingar och måste gå ut och fiska på krogen för att "kunna ragga upp någon". Det går faktiskt att ha sex med folk man känner sen tidigare och har pratat med utan att nånsin behöva sätta på sig klackskor eller känna sig tom och utnyttjad eller slampig eller oromantisk efteråt.
